Virvar

Installasjon/veggrelieff
150 x 300 x 25. Linfiber og pigment.
Avesta Art, Dalarna, Sverige 2011

Den långa svarta korridoren vid masugnarnas midja för vidare till ett verk i vitaste vitt och svart. På distans är uttrycket strängt grafiskt som vore det tecknat eller tryckt. Med närhet träder reliefen fram – de svarta trådarna sträcker sig ut i hyttrummet, vill vidga sitt revir, men hålls tillbaka av korsande trådar som slingrar sig runt för att låsa fast. Ett virrvarr! Kanske är det människans tankar – drömmar, förhoppningar, associationer, verklighetsförankring…

Gabriella Göranssons verk heter just Virrvarr och har fått sin gestalt på plats i hyttan. Det är ett textilt verk, format för hand av färgat lin som har malts ned till fibermassa. Konstnären beskriver arbetet som en långsam, meditativ process, där hon steg för steg sorterar, färgar, mal och sedan intuitivt formar de enskilda delarna som först på plats i konsthallen blir till en helhet. Allt är inte kontrollerbart. Linet lever sitt eget liv. Solstrimman genom väggspringan tillför en helt ny, oförutsägbar linje.

– Linet har uttryck som livet självt. Där finns dubbelheten – det hårda, starka och det sköra, ömtåliga. Lin krymper. Lin vrider till sig, av sig självt, på oväntade vis. Lin är naturens eget material, och naturen är en viktig inspirationskälla i mitt skapande.

– Textila linjer och former men också glappen mellan dem är avgörande i mina bildkompositioner. Mellanrummen skapar spänning och kontrast, tydliggör överlappningar, korsningar och möten. I Gabriellas verk är det många som läser in naturen själv – slingrande vegetation på havets botten, sirliga avlövade grenverk, flortunna mönster av insekter, kanske rentav en sjöhäst. I det gamla järnverket leds tanken också till industrihistoriska spår, kvardröjande rester av järnproduktion och framtidstro. Själv säger hon att all konst är en transformation av det egna – både konstnären och betraktaren har sin egen upplevelse av världen och därmed egen rätt att tolka.

Gabriella Göransson har internationell utblick. Hon är född 1959 i Florens där fadern målaren Per Göransson då hade ett stipendium, uppvuxen i östgötska Bjärka Säby och norska Oslo, har ställt ut i England, Estland, Litauen och Tyskland. Sedan flera år deltar hon i ett norsk-japanskt utvecklingsarbete där konstnärer, två och två, arbetar tillsammans och klyftor mellan talade språk bryggs över av konst och referenser i naturen, inte minst barndom vid tusenåriga träd. Hon är utbildad vid Statens Håndverk- og Kunstindustriskole och bosatt i Oslo.

Karin Perers